Nummer ett

image of Kartan och Landskapet
Kartan och landskapet

Ledare

Något som är tydligt i mötet med dagens ljudande konst är att tonsättarens förhållande till sitt komponerande är högst individuellt; de flesta har sitt eget sätt att relatera till sitt material, musikalisk form och till musikaliska idéer. Gränserna mellan olika konstformer är heller inte riktigt tydliga och många arbetar multimedialt eller interdisciplinärt. Lika mycket som det individbaserade och gränslösa innebär en befrielse finns också risken att idéer inte fördjupas ordentligt och att olikartade idéer aldrig sammanförs, vilket paradoxalt nog kan bidra till en större likriktning. Utöver en brist på meningsutbyte upplever vi att skriftlig reflektion saknas inom den ljudande konsten – även om det skrivs en del så tar sig detta ofta uttryck i säljtexter, belamrade med buzzwords och klichéer, eller texter med en alltför kontrollerad och akademiskt tillrättalagd stil.
Vår ambition är inte att presentera en översikt över aktuella händelser och trender eller att företräda en stelt musikvetenskaplig linje. Istället vill vi ge plats åt essäer, analyser, personliga reflektioner och kortare fragmentariska texter där det originella, frisinnade och spekulativa plockas fram, texter som vidgar samtalsutrymmet både språkligt och innehållsmässigt.
När vi förra hösten bestämde oss för att starta upp denna tidskrift var det mot bakgrund av dessa förhållanden; att det saknas ett forum för ljudande konst och konstmusik där utövarna själva fritt reflekterar över sin verksamhet.
I detta första nummer förhåller sig skribenterna direkt eller indirekt till temat Kartan och Landskapet. Flera genom att förhålla sig till relationen mellan kartbilden och landskapet som en pendlande överföringsprocess och därifrån undersöka relationer: mellan avbild och det avbildade, ett objektivt yttre och ett subjektivt inre, musik och det skrivna ordet, för-materialets övergång till det färdiga verket, den kryptiska databehandlingens till fysiskt närvarande klangkroppar. För några fungerar den fysiska platsen som utgångspunkt i konkret mening, en stad, en våtmark, ett kök, en ö – platser som på olika sätt färgar respektive skribents föreställningsvärld om ljudande, lyssnande och omgivningarna. Tre skribenter har valt att fokusera på förutsättningar för orientering. En kartläggning av en inrutad och överlagrad vardag, en resa genom kulturpolitikens syn på konstens funktion och värde, samt en beskrivning av koordinationens innebörd: exempelvis linjens friktionslösa och dikets svårforcerade.
Vi har för avsikt att i varje nummer bjuda in en gästande bildkonstnär till att skapa en bildserie, som antingen utgår från numrets tema eller skapar ett fristående parallellt spår. I det här numret står Anton Lennartsson och Max Wainwright för bilderna: satellitfoton, som presenteras utan beskrivningar eller kommentarer.
—Redaktionen

Innehåll:

Max Wainwright – Geo—-iska betraktelser
E Weiser – Resonerade minnen i lyssnande land-skap
Kajsa Magnarsson – Levnadsmönster
Esaias Järnegard – Magisk realism
Adam Skogvard – Intervju med Sol Andersson
Anton Lennartsson – Vilse i öknen
Risto Holopainen – Vilse i konstsociologin
Ruben Sverre Gjertsen – Musikalske terrengmetaforer
Johan Svensson – Regnum Vegetabile
Martin Rane Bauck – Skremmende og behagelig stille
Johan Jutterström – Ett musik-begreppsligt övervägande