Nummer två

Ledare:

Grävpinnen är ett av människans äldsta verktyg, förmodligen det äldsta jordbruksredskapet och förebådar spaden, harven och plogen. Konstruktionen är enkel och består av en vässad och i vissa fall eldhärdad pinne, och redskapet har använts till förberedelse av jord, underlättat i skörden av rötter och underjordiska larver, eller i sökandet efter dolda vattenkällor.
Vår tanke är att detta primitiva universalverktyg får stå som en symbol för teknik och teknikutövning, och genom verktygets förhistoriska förankring och dess handfasta beröring med markytan, leda bort associationerna från de gängse när teknik kommer på tal inom vårt skrå – exempelvis internetålderns relationella estetik, naivt framstegsivrande, mjukvarans oändliga potential.
Även om det kan finns anledningar att belysa samtidens teknologiska landvinningar i sin egen rätt, är det lika viktigt att understryka dess historiska rötter, dess materiella uppenbarelse, dess förgänglighet.
Flera av texterna ger uttryck för en balansgång mellan att förklara den egna verksamhetens tekniska förutsättningar och att ifrågasätta dess ändamålsenlighet. Syftet är genomgående att hitta alternativa vägar bortom det automatiserade, förväntade och strömlinjeformade. Ibland genom att återetablera ett band mellan teknikutvecklingen och konsten, ibland genom att vända teknologins finjusteringar ryggen och bejaka det primitiva, obsoleta eller dysfunktionella. Hursomhelst utkristalliseras en motsättning som påbjuder ett övergripande och existentiellt ställningstagande. I vissa texter uttrycks detta genom att rikta sig inåt: att ta till vara på de skevheter som ett begrundande uppenbarar, sänka hastigheten, söka sig till det förflutna, betona mellanmänskliga band. I andra genom att grävpinnen bokstavligen sätts i händerna på skribenten med avsikten att plöja upp ett förhärskande kulturklimat eller tilldela den ett nytt användningsområde som vapen, en påk.

Sonja Ofen har gjort de tio bilderna som löper genom numret, i skapandet av detta har hon utgått från Otto Seewalds bok om stenålderinstrument, Beiträge zur Kenntnis der steinzeitlichen Musikinstrumente. Enligt en förutbestämd regel har hon tecknat linjer mellan ord- och linjeavstånd på utvalda sidor i boken. Teckningarna har sedan överförts på transparent papper.

—Redaktionen

 

Innehåll:

Nils Henriksson – Partituret är verket
Risto Holopainen – Järnets förbannelse och andra patentlösningar
Anna E Weiser – Ytspänningens upprätthållande
Sebastian Ingvarsson – Rationalitet och mimesis
Ivan Babinchak Renqvist – Den antagonistiske vigilanten
Christer Boberg – Akustik
Malin Bång – Objektet
Jon Johansson – Datorns materialitet
Lisa Gustafsson och Marcella Stéen – Scenen är skogen
Max Wainwright – Jord
Jakob Svartengren – Det nyas förflutna